Rätt många av dem som jag möter och under de senaste åren haft kontakt med har börjat säga saker som jag inte hört tidigare. De känner inte längre någon samhörighet med det svenska samhället. ”Samhällskontraktet är brutet” har blivit en återkommande replik och då syftar de på det Sverige som för dem (och även för mig) har förvandlats till oigenkännlighet genom de konsekvenser som massinvandringen har fört med sig. En gemensam uppfattning är att våra politiker, massmedier och myndigheter i endräkt har marginaliserat och svikit en stor del av de medborgare som har svensk bakgrund, men även de invandrare som har anpassat sig till majoritetssamhällets värderingar och som har varit med om att bygga upp landet. Nu raseras Sverige genom en ansvarslös migrationspolitik med ett stort inflöde där den största gruppen utgörs av unga män från världens mest dysfunktionella och våldsamma länder. Deras värderingar ligger så långt bort ifrån det ursprungliga svenska samhällstillståndet som det går att komma.
Detta får ske samtidigt som den inhemska befolkningens livsutrymme krymper eftersom vår elit har satt sitt eget folk på undantag, menar de som hävdar att samhällskontraktet har brutits. Många som jag kommer i kontakt med förutspår framtiden alltifrån en dystopi, där Sverige blir ett farligare och fattigare land att leva i, till att vi går mot ett inbördeskrigsliknande scenario. En återkommande fråga är vad som kommer att hända när vi inte längre kan bidragsfinansiera människorna i de så kallade utanförskapsområdena? Alternativet, som jag alltmer hör uttalas, blir att emigrera eller att stanna kvar och kämpa för rätten till ett liv i sitt eget land. Dessa människor menar att vi dränks i migranter, och det går inte att förneka att fakta ger dem rätt.
Radikaliseringen från personer som tidigare varit allmänt invandringskritiska märkte jag på allvar av för första gången efter invasionen hösten/vintern 2015; året då 165 000 personer sökte asyl. 2016 beviljades sammantaget 151 000 uppehållstillstånd, varav nästan hälften gick till asylsökande. Förra året beviljades 135 000 uppehållstillstånd totalt och i år kommer det att bli något liknande.
Sverige beviljar uppehållstillstånd till mellan tre och fyra gånger så många asylsökande som vad övriga Norden gör tillsammans. Därtill kommer en motsvarande påföljande anhöriginvandring. Detta sker samtidigt som våra politiker och medier påstår att vi har stramat åt migrationen och anpassat oss till ”EU:s miniminivå”. Jag har tidigare skrivit om det här.
Sedan millennieskiftet och fram till årets slut har cirka 1,8 miljoner uppehållstillstånd beviljats. Läser man Migrationsverkets prognoser 2018-2021 kan man utifrån nuvarande beviljandegrad räkna ut att verket räknar med totalt sett cirka 375 000 nya uppehållstillstånd under denna period. Jag kan inte se att det finns en politisk vilja eller kompetens att på allvar minska dessa volymer. Det verkar snarare handla om tillfälliga taktiska reträtter från den förda politiken.
Efter det senaste valet, där många hoppades på en betydligt större framgång för SD, har jag märkt hur både vanmakt, ilska och desperation tilltagit i omgivningen. Ett konkret exempel på hur det kan ta sig uttryck fick jag ett exempel på när jag nyligen inbjöds att närvara vid några gruppsammankomster tillsammans med cirka 30 personer. Temat för dessa möten var hur man skulle kunna överleva i Sverige och slippa mångkulturen. Jag kan naturligtvis inte uttala mig om alla deltagare, men jag vill ändå understryka att det inte handlade om några haverister utan om välutbildade och, vad jag kunde se, framgångsrika personer mitt i livet.
Några var politiskt förtroendevalda inom några av våra större politiska partier, någon var tjänsteman i den politiska förvaltningen. Där fanns också IT-konsulter, egna företagare, lärare och andra. Medelåldern låg uppskattningsvis någonstans runt 40 år, många var föräldrar. Det gemensamma var övertygelsen om att någonting måste göras nu, eftersom det har blivit för sent att kunna rädda vårt land med gemensamma krafter. ”Vi vill att våra barn ska få växa upp på ett ställe där de slipper att bli våldtagna, rånade, misshandlade eller skjutna”, löd en av programförklaringarna. Förebilden var de så kallade Visegradländerna inom EU som, med Polen och Ungern i spetsen, går emot EU-elitens krav på anpassning till mångkultur och massinvandring. Tanken är att Sverige behöver ”Visegradkommuner” som ”gör uppror” mot Stockholm och regeringens/riksdagens maktmissbruk.
I arbetsgrupper under många timmar diskuterades hur man skulle få fram tillräckligt med pengar för att kunna köpa mark i en lämplig svensk kommun och där bilda ett slags minisamhälle med målsättning att locka dit likasinnade personer som också vill investera i att leva svenskt. Det första steget i planen är att så snart som möjligt tillsammans kunna bosätta sig i denna utvalda kommun för att där påverka den politiska balansen inför nästa val 2022. Centralt i gruppens arbete var att utveckla strategier för en framgångsrik kampanj. Det fördes en intensiv diskussion om hur kommunikationen med omvärlden ska organiseras så att planen och dess deltagare inte skulle riskera att skadas. Andra punkter på dagordningen var i vilka juridiska former projektet ska drivas, vilka retoriska grepp som bör användas och så vidare.
En viktig attityd var att projektet skulle genomdrivas så öppet och transparant som möjligt när det väl fått fart. Likaså var det viktigt att välkomna likasinnade invandrare. En annan fråga som dryftades var vikten av att hitta alternativa sätt att freda liv och egendom på. Detta eftersom misstron mot statens förmåga att säkra medborgarnas trygghet var stor. Efter flera möten utarbetades en konkret strategi med tidsplan och åtgärder för att allt detta ska kunna bli en realitet.
Det är med en känsla av overklighet som jag har deltagit i dessa möten. Var det verkligen möjligt att detta kunde hända i mitt eget land? Jag skulle knappast kunna föreställa mig något liknande för bara några år sedan. Hade jag omgivits av fanatiker eller sektmedlemmar, så hade jag väl kunnat skaka av mig känslan att detta är ett allvarligt tecken på att vi är på väg mot ett land som faller sönder. Jag ser istället framväxten av fenomen som denna grupp som en reaktion på att det är omöjligt att föra en dialog med etablissemanget. Vi styrs av politiker, låsta i infantila positioner, som vägrar att erkänna att Sveriges extrema invandringspolitik, i kombination med en havererad integrationspolitik, leder till att välfärdsstaten bryts ner. Detta sker i ett allt snabbare tempo med ökad repression mot oliktänkande som följd, där bland annat alternativa sajter straffas av staten.
En avgörande faktor till den destruktiva utvecklingen är att vi under ett par decennier har haft en mediekår som hellre väljer att berätta sagor om hur migrationen borde vara istället för att bedriva allsidig och upplysande journalistik. Sedan har vi myndigheter som är lydiga redskap för den förda politiken. Alla drar åt samma håll mot det som allt fler av oss definierar som någon slags katastrofkurs. Kalla mig gärna för alarmist, men man kan ju undra hur många liknande sammanslutningar som den som jag fick insyn i som det finns i landet. Vad händer när människor drivs dithän att de känner att de måste sluta sig samman, bryta sig ur sin tillvaro för att kunna leva ett värdigt liv? En ledare för gruppen berättar i skrivande stund att han bara under den senaste veckan fått kännedom om tre andra liknande sammanslutningar i landet. Var det verkligen så här vi ville att det skulle bli?
